Michael Kiske är, som varje hårdrockare med ett uns självrespekt borde veta, före detta sångare i legendariska Helloween. Sen uppbrottet från Helloween efter releasen av den i press och av fans sågade "Chameleon" har han misslyckats med att skapa sig ett namn som soloartist, trots att han släppt två riktigt bra rockplattor i "Instant Clarity" och "Readiness to Sacrifice". Hans mest uppmärksammade insatser har istället kommit i form av gästinhopp på diverse metalplattor med bland annat Avantasia, Aina, Edguy och Masterplan. Nu är han tillbaka än en gång som frilansare i ett nytt projekt skapat av mannen bakom italienska Frontiers Records och rösten är precis lika imponerande som alltid. I intervjuer som följt släppet av plattan "Place Vendome" har dock legendaren flera gånger beklagat sig över den alltför metalliska framtoningen projektet fått.

- Som vanligt så får folk allt att låta mer negativt än det egentligen är. Många har frågat mig varför jag pysslar med AOR när jag inte vill göra metal längre. Jag har förklarat att AOR inte är metal, men att produktionen på den här plattan är rätt tung vilket får vissa låtar att låta lite metalliska. Det är inte menat att vara metal dock, utan rätt och slätt AOR. Jag är nöjd med skivan. Det är bara det att tunga gitarrer ger mig huvudvärk numera.

Skivan har också marknadsförts av Frontiers som melodisk hårdrock, troligen för att ytterligare profitera på Kiskes medverkan. Vad tycker huvudpersonen själv om detta tilltag?

- Musiken är in mina öron AOR, men eftersom vissa gitarrpartier är ganska tunga så är bolagets beskrivning sann till viss del. Allt står och faller med volymen på gitarrerna. Om gitarrljudet är tungt så blir helheten hårdare, vilket i slutänden kan klassas som hårdrock. Vissa låtar påminner mig en del om band som Bon Jovi och Survivor, men grunden är ändå AOR.

Du har också sagt att dessa förändringar mot ett hårdare sound skett efter att du sjungit in dina partier. Vad tycker du om att man ändrade ljudbilden efter demostadiet? Du känner dig inte lurad in i "hårdrocksfällan" på något sätt?

- Nej, det är helt okej för min del. Jag är säker på att det var vad Dennis (Ward, gitarrist, låtskrivare och huvudsaklig producent) ville göra från början. Jag förväntade mig bara inte så tunga låtar, men det är som sagt okej för mig.

På de sista plattorna med Helloween skrev Kiske en betydande del av låtmaterialet. Låtskrivandet har självklart fortsatt även på soloplattorna. På "Place Vendome" lyser dock mannen med sin frånvaro vad gäller låtsnickrande.

- Jag blev inte tillfrågad, svårare än så är det inte. Jag antar att Dennis är känd för att kunna skriva låtar i en viss stil om han bli tillfrågad, medan jag bara kan skriva mina egna grejer så att säga. Det är mycket mer personligt och skulle säkert inte ha passat in i helheten.

Just samarbetet med sagde Dennis Ward har av många beskrivits som ironiskt med tanke på att hans huvudband är Pink Cream 69, det band från vilket Helloween hämtade Kiskes ersättare Andi Deris. Även övriga Pink Cream 69 medlemmar medverkar på skivan. Ser du själv ironin i detta?

- Det är bara roligt och samtidigt ganska häftigt tycker jag. Jag visste inte från början att nästan alla från Pink Cream 69 skulle vara inblandade, men det är ju bara naturligt att en producent (Dennis) använder sig av musiker som han vet levererar. Jag träffade dock aldrig någon av killarna. Allt sköttes via e-mail och telefon.

Kommer du att medverka på en uppföljare till "Place Vendome" om möjligheten erbjuds?

- Det är mycket möjligt.

När möjligheten ges att prata med en av hårdrockens största ikoner och en (alltför) ofta efterapad sångare är det självklart omöjligt att inte komma in på just ämnet "rösten". Hur ser Kiske själv på sin roll som stilbildande vokalist inom den melodiösa metallen och vad kan han berätta om sin egen röst.

- Det är självklart en ära att så många uppskattar det jag gjorde med Helloween, inget snack om den saken. Jag är helt självlärd vad gäller röstteknik. Jag tror att nyckeln till en bra röst ligger i den själ en sångare lägger ner i sitt framförande. Det spelar ingen roll om du sjunger högt eller lågt, det är känslan som räknas. Jag tror att jag blir lite bättre på det hela tiden, allt eftersom jag blir äldre.

Är det något som skiljer i teknik från det gjorde med Helloween och det du gör nu? Vad är egentligen skillnaden mellan att framföra hårdrock och pop/rock.

- Min röst och min teknik har förändrats mycket. Jag tror för det första att jag sjunger mycket starkare nu än vad jag gjorde som artonåring. Min röst är också mycket tjockare och kraftfullare. Sången beror dock alltid på låten. Det är det som gör det så intressant att sjunga låtar som någon annan skrivit. Man får göra saker man aldrig annars skulle ha provat på. Pop/rock är mycket mer positivt än hårdrocken som ofta bara är macho och teatraliskt. Ju äldre jag blir desto mer ogillar jag hårdrockens patos. AOR till exempel erbjuder många fler möjligheter röstmässigt. Personlighet är viktigt. Jag gillar personligen sångare som Elvis, Bono, Alanis Morisette, Martina McBride, Sting.

När man har chansen går det självklart inte heller att undvika ämnet Helloween. Kiskes gamla vapendragare släppte för bara ett tag sedan ännu en "Keeper" platta. Även om Michael inte längre bryr sig om hårdrock i någon större utsträckning så måste han väl ha en åsikt om detta tillgrepp.

- Det känns lite desperat i mina ögon, men om det är vad killarna vill göra så...

Har du hört någonting av det Helloween gjort efter ditt avhopp?

- Jag har faktiskt inte följt deras karriär sen min tid, egot du vet! Jag kan faktiskt inte säga någonting om det och vad jag än säger skulle tyvärr ändå uppfattas som negativ kritik.

Michael nämnde tidigare att han ändå är stolt över det han gjorde under sin tid med Helloween och även att människor än idag ser upp till honom som sångare. Så finns det då någon möjlighet till ett återförenande med Helloween, eller kanske med Kai Hansen? Det har tidigare pratats om att Kai vill ha honom som sångare i Gamma Ray.

- En återförening med Helloween kommer aldrig att ske. Kai skulle jag gärna sätta ihop något slags projekt med. Men bara om det bli AOR. "Keeper" skivorna var helt fantastiska när de kom ut. Jag är dock en annan människa idag och min musik låter helt annorlunda. Jag kan inte förneka att det var en rolig tid. Det är kul att se att "Keeper" skivorna fortfarande tilltalar ungdomar ännu i dessa dagar. Vad mer kan man önska sig!? Men, nej, någon återförening blir det aldrig tal om.