Över 20 år har passerat sedan tyske Peter "Peavy" Wagner först plockade upp elbasen för att lira heavy metal av klassiskt snitt i dåvarande Avenger. Bandet släppte ett fullängdsalbum betitlat "Prayers of Steel" (1985) och en mini ("Depraved to Black", även den 1985) på bolaget Wishbone Records innan Peavy rensade upp bland manskapet för att bilda Rage som nu är i fart med att släppa sitt sextonde album, miniplattor och liveskivor exkluderade. En förkyld Peavy skrattar högt i luren på lina från Tyskland när jag frågar om man verkligen kan lira metal 'from the cradle to the grave' och om påhittigheten aldrig tryter.

- Självklart! Jag kommer aldrig någonsin att sluta spela musik. Jag brinner verkligen för att spela och skriva musik och jag kan säga det samma för både Viktor (Smolski, gitarr) och Mike (Terrana, trummor). Jag hoppas verkligen kunna göra det här ännu när jag är gammal, grå och sitter i rullstol. Det är mycket mer än bara en hobby för mig, det är en livsstil och en passion. Vi är alltid öppna för nya influenser än bara från metalsvängen. Som nu när vi jobbar med orkestern till exempel, det håller oss alerta och intresserade.

Apropå influenser från andra genrer så tycker jag mig höra en stor dos progressiv rock på nya plattan; även de orkestrala inslagen när en progressiv ådra som andas Yes, gamla Genesis och så vidare.

- Vi gillar allihop gammal progrock, speciellt kanske Viktor. På Viktors soloplatta där vi alla medverkade var det mycket av den varan, så visst är det en stor inspirationskälla. Mahavishnu Orchestra, Yes och band i den stilen.

Som sagt har Rage på nya plattan "Speak of the Dead" (släpps 24 mars) än en gång använt sig av orkestrala inslag för av vidga sitt inkörda sound. Under 90-talets mitt släppte bandet som bekant en trilogi av klassiskt influerade album i samarbete med den Prag-baserade orkestern Lingua Mortis, då under ledning av Christian Wolf. Den här gången har man dock valt att lägga ansvaret för de klassiska inslagen helt i händerna på sin vitryske gitarrist Viktor Smolski.

- Viktor har själv skrivit, producerat och övervakat inspelningarna av allt sådant. Viktor är en klassiskt tränad musiker och hans far är rektor på Musik Akademin i Minsk Han har jobbat med sin far många gånger tidigare och orkestern där har gjort många jobb för bland annat TV, radio och film. De har även jobbat med hårdrocksband som Blind Guardian och Lacrimosa tidigare.

Men vad var det egentligen som fick bandet att än en gång ge sig på att blanda in en symfoniorkester i leken då och varför blev det inte ett fullt album av den varan.

- När vi gjorde det förra gången var det med en helt annan besättning i bandet. Vi överdrev lite grann den gången och när jag lyssnar på de plattorna nu så tycker jag inte att det låter speciellt bra. När Viktor och Mike kom med i bandet bestämde vi oss för att först etablera den nya sättningen med ett par riktigt tunga album, totalt fokuserade på metal aspekten. Nu har den här sättningen funnits i 7 år redan och är faktiskt en av våra mest långlivade sättningar. Fansen har länge efterfrågat nya låtar med inslag av symfoniorkester och med Viktor i bandet visste vi att det skulle bli ännu bättre den här gången. Han är en mycket bättre musiker än Wolf och eftersom han är klassiskt tränad så satte vi all vår tillit till honom. Vi bestämde oss tidigt för att skapa ett långt stycke i den klassiska fåran och använda den andra hälften av albumet till "normala" Rage låtar.

Även om Rage givetvis har en stor skara av trogna fans och numera befinner sig på multinationella Nuclear Blast Records så finns det finansiella begränsningar för hur långt man kan ta konceptet.

- Live kommer vi att använda samplingar och keyboards för att återskapa de orkestrala bitarna. Stycket är alldeles för långt och komplext för att framföras kväll efter kväll av inhyrda musiker. Förhoppningsvis kan vi dock använda symfoniorkester vi något tillfälle, en speciellt konsert bara för det. Men det handlar som sagt om finanser och vi har en tajt budget att röra oss med.

Alldeles i början av vårt samtal pratade Peavy om hur han önskar fortsätta producera musik till döddagar. Efter att ha släppt 17 studioalbum skulle man kunna tro att det finns ett och annat som han ångrar; något som han gärna haft ogjort. Så är inte fallet om man ska tro Peavy själv, som skrattande snabbt hoppar till försvar för sin i stort sett egenhändigt hopknåpade låtskatt på 150-200 låtar.

- Jag ångrar ingenting! De är alla mina små bebisar! Alla skivor och låtar ger en bild av den tid då de skrevs. Det finns ingen låt eller något album som jag skulle önska ogjort. Lika svårt är det att säga vilka som är bäst.

Vetgirig som man är pressar jag dock den glade tysken till ett inte så snävt svar. Jag passar också på att fråga vilken tidsperiod han anser varit bandets mest framgångsrika.

- "Perfect Man" (1988) var plattan som fick ut namnet Rage på en internationell nivå, så den är givetvis viktig. "Trapped!" (1992) och "Missing Link" (1993) gjorde oss väldigt stora i Japan så de är också viktiga. Sen måste jag ju självklart nämna de tre plattor vi gjorde med Lingua Mortis ("XIII", "Lingua Mortis" och "Ghosts"). Vi var det första metalband som jobbade på det sättet med en symfoniorkester. Våra senaste två alster "Unity" (2002) och "Soundchaser" (2003) är också värda att nämna eftersom de etablerade den nuvarande sättningen. Det är omöjligt att svara på vilken tidsperiod som gett oss mest framgång. Vår tyngsta period var nog i början av 90-talet när vi släppte "Trapped!". Grungen hade börjat ta över helt och hårdrocksscenen dog i stort sett ut. Det var några bittra år. Men vi hade å andra sidan våra största framgångar i Japan under samma tid så det jämnade ut sig. Japan var verkligen en livlina för alla metalband under tidigt 90-tal.

Men finns det då någonting kvar att uppnå efter så många år i branschen? Är det verkligen värt att offra hela sitt liv för musiken.

- Jag tycker inte att jag har offrat något. Visst är det tungt att vara ifrån sina nära och kära så mycket, men min flickvän tycker det är okej att jag är borta då och då. Man vänjer sig med tiden. Vi har uppnått mycket under våra 22 år, mycket mer än jag någonsin trodde var möjligt, men visst tror jag att det finns en framtid. Metalscenen är stabil med trogna fans och så länge fansen finns kvar så fortsätter jag. Förhoppningsvis finns det kvar många oskrivna låtar i mitt huvud och jag tror själv att jag fortfarande kan utvecklas, både som låtskrivare och musiker. Det är egentligen det viktigaste.