Franska Venturia släpper den 21 april sitt debutalbum "The New Kingdom" via Åländska Lion Music. I min recension av sagda alster gavs plattan betyget tre stjärnor av fem möjliga. I efterhand är jag dock beredd att höja betyget ett snäpp, då den vuxit med varje lyssning. Bandets variation av progressiv metal har ett och annat gemensamt med genre giganterna i Dream Theater, men de har också lyckats skapa sig ett personligt sound. När chansen dök upp att via e-mail intervjua bandet högg jag självklart direkt.

Fransmännen var så tillmötesgående att de samlade ihop nästan hela bandet för att besvara mina frågor. Charly Sahona (gitarr), Lydie Robin (sång), Diego Rapacchietti (trummor) och Thomas James (bas) ger dig nedan en komplett guide till Venturias progressiva sfär.

Vi tar det hela från början. Ge mig och våra läsare en liten historielektion i ämnet Venturia.

Charly: Ok. Venturia bildades år 2000 av vår trummis Diego Rapacchietti och mig själv. Vi spelade in en demo direkt men vi insåg snabbt att vi stressade för mycket med inspelningen och att vi kunde göra någonting mycket bättre. Vi jobbade därför med nya låtar och arrangemang och spelade därefter in en ny 4-spårsdemo under 2001 med bassisten Thomas James och vår förste sångare. Sångaren lämnade dock bandet av personliga skäl redan året efter. Den här gången var vi nöjda med resultatet och bestämde oss för att köra på. 2004 hade både Lydie Robin och Marc Ferreira kompletterat bandet och vi bestämde oss för att spela in en ordentlig skiva med Kevin Codfert från Adagio som producent. Skivinspelningen ägde rum i Schweiz, Frankrike och Tyskland och det tog totalt 9 månader. Vi är troligt nöjda med slutresultatet och vi ser verkligen fram emot att spela live och sedan sätta igång att skriva nästa platta.

Diego: Charly kom och hälsade på mig 2000 och ville att jag skulle höra hans nya låtar eftersom han letade efter en trummis. Jag hörde en enorm potential i musiken så jag ställde självklart upp. Det stod direkt klart att vi hade en musikalisk kemi ihop.

Thomas: Jag arbetade som musiklärare på samma skola som Charly och vi två plus Diego hjälpte en annan kille att spela in en demo. Personkemin mellan oss tre klickade direkt och de spelade upp sina låtar för mig. Jag blev erbjuden att gå med i bandet och resten är historia.

Lydie: Jag träffade Charly i ett coverband som vi spelade i tillsammans. Vi kände omedelbart en ömsesidig respekt och beundran för varandra och vi trodde vi kunde göra någonting speciellt tillsammans.

Hur ser metalscenen ut i Frankrike just nu? Jag vet att black metal-förgreningen i Frankrike har varit väldigt framgångsrik under senare år, men förutom det vet jag i stort ingenting om fransk hårdrock.

Diego: Vet du vad!? Jag vet inte heller någonting! Jag vet ingenting om franska hårdrockband överhuvudtaget, men jag önskar förstås att den franska scenen kan nå ut över hela världen en vacker dag.

Charly: Det finns väldigt många duktiga musiker i Frankrike, men ingen av dem har fått möjligheten att släppa någonting på ett skivbolag. Mina kompisar från Adagio släppte sitt tredje album nyligen och de är på väg att bli hyfsat kända, vilket är bra för oss i Frankrike eftersom de gör riktigt bra musik. Jag har också upptäckt ett annat franskt metalband som heter Dagoba; riktigt kraftfull musik med bra produktion. Jag tycker att de har allt för att bli riktigt stora. Eths är ett annat bra band som är kända i Frankrike, men de sjunger på franska så jag vet inte om de kan lyckas internationellt.

Lydie: Jag vet inte mycket om franska metalband, men jag tror tyvärr inte att de franska musiklyssnarna är så öppna för metal.

Från en utomståendes synvinkel tycks det som att Venturia gjort en relativt snabb resa från demostadiet till skivkontrakt. Hur kom signeringarna med Intromental Management och Lion Music till stånd?

Lydie: Alla i bandet lade ner sitt hopp, sitt hjärta och sin passion i musiken. Vi gav allt vi kunde för att skapa den här skivan. Folk från skivindustrin kände den passionen.

Charly: Skivan blev färdig i augusti 2005. I september gav mig en kompis, som håller i en fransk Dream Theater hemsida, en idé om att lägga upp första låten från skivan på Mike Portnoy's officiella forum. Bara för att se vad Dream Theater fansen skulle tycka. Vi blev väldigt förvånade av att få läsa så många positiva kommentarer. Efter det fick vi en del förslag från skivbolag och i oktober så kontaktade Claus Jensen på Intromental oss. Vi uppskattade verkligen hans effektivitet och det sätt Intromental tar hand om sina artister på. Så vi skrev på ett management kontrakt med de i slutet av 2005 och skrev snart därefter även kontrakt med Lion Music. Diego, Thomas och jag hade tidigare medverkat på en tribute skiva till Shawn Lane som bolaget släppte. Jag kände redan Lasse Mattsson (chef på Lion Music). Han höll koll på oss och jag uppdaterade honom om våra förehavanden. Lasse gör ett fantastiskt jobb med sina artister; han är en suverän musiker och någon jag verkligen uppskattar. Vi är väldigt stolta över att vara en del av Lion Music.

Som jag förstår det så är er sångare Marc Ferreira från New York, medan resten av bandmedlemmarna är bosatta i Frankrike. Hur kom ni i kontakt med Marc tvärs över Atlanten?

Charly: När vår förste sångare lämnade bandet så jobbade vi precis på lite material. När musiken var klar så sökte vi på nätet efter bra sångare, men ingen passade för Venturia. Samtidigt så träffade jag Adagios nye sångare Gustavo Monsato som är en av mina bästa vänner nu. Jag berättade för honom om vår situation och som en ängel från skyarna sa han; "Jag vet precis vem ni letar efter!". Han lät mig lyssna på Marcs demo och jag hörde direkt att han var den rätte! Vi skickade därför honom ett e-mail med ett par Venturia-låtar. Han lade sin röst på det och resultatet var helt fantastiskt! Eftersom han verkade gilla musiken också tvekade vi aldrig att erbjuda honom jobbet.

Diego: Det vi gillar med Marcs röst är att han inte låter som en typisk heavy metal sångare. Vi tyckte att kontrasten mellan hans röst och vår musik skulle bli en intressant blandning.

Lydie: Jag gillar verkligen hans röst, speciellt i basregistret och när han överraskar genom att öppna upp rösten helt i skrik.

Ni använder också av en sångerska. Vad tycker ni att kontrasten mellan en manlig och kvinnlig vokalist tillför, med tanke på dynamik och variation till exempel?

Thomas: När jag först hörde Lydies röst till Venturias musik hörde jag en helt annan dimension till vårt sound. Lite mjukhet i en hård värld helt enkelt. Marc och Lydie kompletterar varandra på ett snyggt sätt och förhöjer tillsammans nivån på vår musik. Det blir en balans mellan änglalikt och demoniskt så att säga.

Lydie: Jag tror att min röst tillför en extra dimension till musiken. Det blir lite lugnare och ger en lite ljusare färg åt materialet.

Charly: Till en början skrevs alla låtar med en manlig sångare i åtanke. Jag har känt Lydie i 6 år nu, vi har spelat mängder av gig tillsammans och jag har alltid beundrat hennes enorma talang. Först frågade vi henne om hon ville lägga lite bakgrundssång, men allt eftersom vi gjorde fler och fler spelningar tillsammans tänkte jag mer och mer på hur hon skulle funka som lead-sångerska i Venturia. När jag till slut frågade henne blev hon exalterad eftersom hon gillade de demos vi redan hade spelat in. Så fort hon kom för att spela in lite sångslingor blev vi totalt trollbundna av hennes sensuella röst. Hon medför mycket själ, hjärta, sensualitet och känslor till Venturia. Det gör även Marc...fast med mer testosteron. Eftersom det finns både lugna och kraftfulla nyanser i musiken så komplementerar de det perfekt.

Diego: Det finns inte speciellt många sångerskor i progmetal band. Vi bestämde oss för att tillfråga henne eftersom hon berikade Venturia med en speciell lugn fransk touch. Dessutom hade vi redan vår "dear dead bride" låt som handlar om frågor och svar mellan en förlorad man och en flickas ande. Duetten låter fantastisk.

Vilka är då era influenser när ni skriver musik och lyrik?

Diego: Vi arbetar alla som sessionsmusiker också, så vi lyssnar på alla typer av musik. De erfarenheter vi får därifrån ger oss mycket rent musikaliskt. Vi gillar och kan bli inspirerade av allt från Zappa och Korn till Madonna och Meshuggah.

Charly: Texterna handlar främst om introspektion; om våra egna känslor, reflektioner och filosofier. Ibland kan vi dock skriva ren fiktion och hitta på berättelser där vi skapar olika världar. Vårt musikaliska mål är att blanda alla typer av musik som vi gillar. Vi mixar våra metal influenser med vackra och starka melodier; klassisk musik; elektronisk lounge musik och riktigt komplexa utmaningar, men på ett homogent sätt. Vårt mål är att skapa starka låtar med alla dessa element. Allt det vi vill föra in i vår musik ger oss inspiration.

Hur skulle ni definiera begreppet progressivt i dagens musik? Vad de flesta band inom genren gör är ju faktiskt att kopiera grejer som gjorts i årtionden. Vad gör Venturia till ett progressivt band?

Charly: Jag gillar betydelsen av ordet. Det betyder utveckling, förhöjning, förändring, innovation...Det är vad vi söker efter när vi skapar musik. Det är roligt för vi vet inte speciellt mycket om progressiv musik egentligen. Alla i bandet tillför olika influenser och när vi spelar tillsammans och blandar dessa influenser så blir det progressiv metal. Jag anser att det är just blandningen av alla dessa influenser som gör Venturia till ett progressivt band.

Enligt din definition, refererar termen progressiv till ett speciellt sätt att komponera låtar på eller handlar det mer om instrumental briljans?

Charly: Både och tror jag. Först sitter vi ner vid keyboarden, skapar sångslingor, spelar och försöker skapa ett skönt groove. Sen arbetar vi med arrangemang och experimenterar med ljud. Självklart försöker vi alltid finna plats för att briljera med våra instrument, det är också en del av Venturia, haha.

Diego: Det är som ett vackert landskap med ett stort berg i mitten. Då kan man uppskatta olika detaljer av landskapet och berget också. Det skulle bli urbota tråkigt med bara berg överallt. Det måste finnas nyanser.

Vad tycker ni om den progressiva hårdrockens status idag? Några band ni gillar speciellt mycket?

Diego: Musiker som spelar progmetal är människor som vill pusha sig själva till det yttersta och det är vad lyssnarna letar efter. Lyssnarna är otroligt hängivna musiken, framförandet och banden. Det står kanske inte så mycket i media om den här typen av musik men det finns en stor och hängiven publik.

Lydie: Jag visste inte speciellt mycket om den här typen av musik, eftersom jag främst lyssnar på världsmusik och jazz. Tyvärr kan jag därför inte säga så mycket om det eftersom jag i stort sett bara har hört Dream Theater. Jag gillar dock den här typen av musik också!

Charly: Det finns vissa progressiva band som jag gillar; Dream Theater, Muse, Planet X, Symphony X, Magellan etcetera. Jag har också upptäckt en del riktigt bra nya band som Circus Maximus, Outworld, Sun Caged och Pagan's Mind. Jag gillar dock verkligen också metal som Meshuggah, Fear Factory, Strapping Young Lad, Korn och Pantera. Mina två favoritband med kvinnlig sång är Lacuna Coil och Within Temptation.

Slutligen ger jag er chansen att sälja er skiva till läsarna. Varför ska man köpa "The New Kingdom" istället för någonting annat? Vad särskiljer plattan från hundratals andra som släpps samtidigt?

Charly: "The New Kingdom" är som en actionfilm. Den innehåller en massa olika actionscener, lugna moment, energi, sensualitet och starka känslor. Det händer hela tiden någonting nytt. Några kommer att gilla vår tunga sida medan andra kommer att lyssna mer till virtuositeten bland musikerna. En del kommer att falla för melodierna och den progressiva aspekten. Självklart kommer vissa också att köpa skivan och se de vackra bilderna på Lydie! Det finns så många bra skäl!!

Thomas: Jag tycker att skivan är en mix av många influenser och dessutom så har den en egen identitet. Jag tror att många lyssnare kommer att gilla "The New Kingdom", inte bara metalfans heller eftersom den är tillgänglig för alla. Den är ett bra sätt att upptäcka progressiv metal på.

Lydie: Vi gav så mycket av oss själva vid inspelningen, så mycket hjärta och själ, och det kommer människor att känna när de hör skivan.

Diego: Det är ett väldigt intressant album, med mängder av energi, virtuositet, känslor och starka melodier. Alla kan identifiera sig med det!